madeleneholmsten

När du trampar i förbrukade spår
och vässlorna väser "Vi har sett dig förr"
"Vi har sett dig falla och slira där du går"
och dom slår igen din vidöppna dörr

När du saknar nån annans hand
och minnen trängs med allt som aldrig blev av
När alla du älskar flytt till fiendeland
och du strandar på dårarnas hav

Du ska måla din egen färg
och på din himmel ska det skrivas att du kan
och det ska eka över skog och berg
att sanningen ljuger och att drömmen är sann
 
Jag är där, jag går med dig
genom mörker och hällande regn
genom höstens tröga grind
genom vårens varma vind
till det sista havet min vän



Texter är så befriande, och de som kan sätta ord på känslor, de är de mest fantastiska. Jag har läst många böcker där människor har det svårt, att de genomgått/genomgår något fruktansvärt. Jag vet inte varför man blir som jag och vill läsa om olycka, kanske att jag samtidigt ser något fint i det, ett hopp.
Den här dikten säger så mycket, och den sa så mycket då jag skickade den till en vän. Hon vad med om det texten berättade, just då. Och orden blev så stora för att det stämde på pricken just precis då.

Vems text? självklart den store Winnerbäck.